Ledig? Ledig!

Standard

Fredagen innan nyårsafton gjorde jag prov i demenskursen, vilket också var mitt allra sista. Sjukt nervös var jag och det lättade inte när jag fick provet i min hand och insåg att jag skulle faila så jävla hårt. Men jag accepterade att jag skulle få komplettera, kämpade på och gjorde mitt bästa och efter några timmar hade jag redan fått mail från min lärare som rättat provet och det visade sig att jag fick ett B i demenskursen. Ett jävla B! Jag tror inte att ni fattar den känslan. Att tro att man ska faila och sen nästan få ett MVG?! Sjukt.Nu är jag färdigutbildad. Oh, happy day!

Har haft vikariat på mitt jobb sen den 10:e december. Att plugga och jobba samtidigt de sista veckorna var sjukt jobbigt, men allt går bara man vill. Mitt vikariat är slut den 15:e mars och efter det har jag ingen som helst aning om vad som händer. Helst skulle jag vilja vara kvar där jag är nu, men om det inte är möjligt måste jag söka mig nån annanstans…

Hur som helst, det jag ville med det här inlägget var att skriva om att var ledig. Idag är jag ledig efter att ha jobbat en riktig monsterhelg + måndag och fortfarande har jag lite svårt att slappna av helt och faktiskt acceptera att jag är ledig. Alltså, helt ledig. På riktigt. Jag har inget plugg jag borde sitta med, inget som hänger över huvudet. Jag kan kliva upp sent och sen ligga på soffan och pilla mig i naveln hela dagen om jag vill utan att det gör nånting.
Jag uppskattar ledig tid så jävla mycket mer nu när jag inte har lika mycket.

Idag hade jag velat träna. Det var ett tag sen pga att jag varit sjuk, Magnus har varit hemma över nyår så jag ville spendera all tid med honom och för nån dag sen började förkylningen liksom om igen. Det kryper i hela kroppen på mig när jag tänker på att träna. Jag vill springa, svettas och mörscha kroppen. Men jag får snällt vänta tills kroppen säger att det är ok. (Not a happy camper)

Jag är inte rasist, men….

Standard

Facebook svämmar över av människor som absolut inte är rasister, men som ändå vill dela sin rasistiska åsikt.

Jag är verkligen imponerad över hur mycket energi människor orkar lägga på olika frågor och just för tillfället är jag imponerad över energin som läggs på våra-svenska-traditioner-är-hotade-grejen. Wow. Jag blir så jävla trött i hjärnan av människor. Trött och lite rädd faktiskt. Det är så jävla mycket ilska och hat överallt.

Och vet du, om du börjar din mening med ”Jag är inte rasist, men…” så lovar jag att resten som kommer ut ur din mun kommer låta ganska rasistiskt.

Man kanske aldrig ska säga aldrig.

Standard

Jag har aldrig kunnat tänka mig att bo tillsammans med en kompis. Pojkvän – visst, men inte en kompis. Har alltid sagt aldrig.
När Magnus bestämde sig för att dra till Tyskland ett halvår började jag fundera på om jag kanske skulle ha en inneboende. Inte för att jag ville det egentligen, men för att det skulle bli lättare med hyra och så. Jag funderade länge, kollade upp annonser på Blocket och mailade ett tag med en tjej som jag mer eller mindre hade bestämt mig för. Jag var inte helt tillfreds med tanken på att ha en okänd människa boende i min lägenhet, men jag tänkte att jag kanske skulle bli glatt överraskad. En ny människa som kanske skulle kunna bli en vän för livet osv. Ni vet hur man peppar sig själv.
Men så fick jag veta att en bekant från Östersund skulle börja plugga i Stockholm och sökte nånstans att bo, antingen där eller i Uppsala. Och då kände jag att det kanske kunde vara roligare. Och det var Marie. Lilla fina Marie som jag varit på många fester med när jag bodde i Östersund. Marie som är en jättebra vän till Emma. Så jag mailade och erbjöd henne att hyra gästrummet.

Och nu gör hon det! Vi har bott tillsammans några månader och jag trivs så himla bra. Hon är en superbra inneboende och jag har verkligen vant mig vid att ha henne här hemma. Bara ljuden gör mycket. Det är så himla mysigt att höra att en annan människa. Höra henne fixa och dona i köket medans jag hänger i vardagsrummet eller höra henne asgarva åt ”How I met your mother” inne i sitt rum på kvällarna.
Dessutom är det himla mysigt att hela tiden ha nån att snacka med, äta med, slöhänga i soffan med. Om man vill. ♥

 

Att vara sann mot sig själv.

Standard

Knuten i magen var inte borta när jag vaknade på morgonen. Men det kändes lite bättre. Inte förrän idag har det känts nästan-bra. Jag har spenderat en del tid till att verkligen känna efter och fundera över vad det är som gör att jag mått såhär. Jag låg vaken nästan en hel natt och var helt ärlig mot mig själv och jag kom fram till, och beslutade, en hel del saker. Både bra och jobbiga. Jag vill inte gå in på vad, men idag känns det nästan helt bra.

Det är en läskig känsla att vara helt och totalt öppen och ärlig mot sig själv. Det finns så mycket saker man går runt och förnekar. Det har väl att göra med människans försvarsmekanismer, förnekelsen. För att slippa känna obehagliga känslor liksom. Men ibland måste man verkligen våga erkänna saker för sig själv. Det kanske är jobbigt först, men i slutändan känns det så himla mycket bättre.

Väldigt luddigt inlägg, men jag kände att jag ville uppdatera läget lite. Att jag inte är död osv.

Om ångest

Standard

Dom senaste dagarna har jag upplevt så mycket obehagliga känslor på samma gång att det känts som att jag varit på väg att dö. Det låter så jävla dramatiskt, men om du aldrig har varit där själv så är det svårt att förstå. Har du aldrig känt den där knuten i magen, illamåendet, paniken, hjärtklappningen och trycket över bröstet…att inte kunna sluta gråta, då är det väldigt svårt att veta.
Panikångestattackerna jag haft dom senaste dygnen är det värsta jag upplevt i hela mitt liv. Tänk dig att du känner ett litet illamående komma smygande. Du får hjärtklappning, en knut växer och sätter sig fast nånstans i mellangärdet på dig och från ingenstans, börjar du gråta. Du gråter, utan att förstå varför, men ändå som att du precis förlorat personen du älskar mest i hela världen. Sen känner du paniken, för helt plötsligt står någon på ditt bröst och luften försvinner. När du tror att det är den värsta känslan du känt, att det inte kan bli värre, känner du hur ena skosulan på bröstet sjunker igenom bröstkorgen och försöker krossa ditt hjärta. Ditt hela inre. Det är då du tror att du ska dö.
Att ta sig ur det här tillståndet känns helt omöjligt, men det går över. Till slut.

Tyvärr har det kommit och gått flera gånger sedan i måndags kväll för mig. När trycket på bröstet lättat och luften kommit tillbaka har jag bara gråtit. Hela tiden gråtit och vet ni – det känns jävligt löjligt till slut att inte kunna sluta gråta när man inte ens vet varför i helvete man gråter. Panik, gråta, försöka sova, gråta, panik och så om och om igen.

Jag är helt slut. Min hjärna är potatismos, kroppen skakar och jag är så jävla rädd – livrädd, att jag ska vakna upp i morgon och känna att den där knuten inte är borta. För den börjar lösas upp nu och jag orkar inte en dag till av det här helvetet.

Till sist vill jag bara säga att jag är så himla tacksam för att jag har så fina människor i min närhet. Tack. <3